Fina grejer. Finns för väldigt mycket pengar här.

Swix T70 vallajärn med tjock platta i vallatemplet

Nya SkiErgen

SkiErg diagonal

För några veckor sedan kom den nya SkiErgen till mitt hus och många har hört av sig och undrat hur den är. Min är väggmonterad, men den finns även som fristående. Jag hade inte möjlighet att köra några riktiga pass på den förrän nyligen, men nu har jag kört några gånger och känner mig mogen att skriva kort om mina första intryck. Det är långt ifrån en hel recension, men i alla fall lite funderingar.

• Designen är ny, ganska snygg tycker jag. Lite lägre i höjd, nu bara 212 cm i takhöjd (216 cm för fristående) vilket kan vara bra för folk med källare eller ”hobbyrum” med lågt innertak.
• Reglaget för svänghjulet/motståndet är på ovansidan istället för undersidan. Bra, mycket enklare att ändra motstånd i farten om det skulle behövas. Plus att det är lättare att se vilket motstånd man har.
• Det går att köra diagonalrörelsen nu med armarna, vilket inte gick innan. Det var tidigare en av få komparativa fördelar med konkurrenten Ercolina.
• Motståndet känns lite annorlunda än tidigare. Jag tycker motståndet på den gamla SkiErgen var skönt och kändes mer skidlikt än exempelvis Ercolinan, men jag upplever att den nya SkiErgens motstånd ytterligare förbättrar skidkänslan i hur jobbigt det är i vilken del av taget. Detta är inget jag har några belägg för, utan bara en känsla.

• SkiErg monitor PM5

  Motståndet kändes aningen lättare än på den gamla SkiErg. 10:an på den gamla kändes helt klart (men inte mycket) tyngre än på den nya.

• Handtagen då? Jo, det stämmer att de inte har några remmar, vilket kan kännas märkligt. På ett gym, där de flesta kör SkiErg som uppvärmning inför styrkan eller kortare intervallpass, funkar det bra. Det funkade också bra för mig på mitt hittills längsta pass, 30 min. Men om jag skulle köra en timme hade jag föredragit att ha remmar, så eventuellt flyttar jag över handtagen med remmar från den gamla.
• Monitorn är PM5 och påminner om PM3 och PM4, men med lite nya funktioner, bland annat bakgrundsbelysning för ”mörkerkörning”. Man kopplar in ett USB-minne istället för logcard som man hade tidigare. Jag har dock ännu inte utforskat alla funktioner, mer än att jag prövade att köra med pulsband och det fungerade bra (gick även på PM4).
• Jag har också försökt att avgöra om den nya skiljer sig i hur lätt det är att dra bra tider. För att testa detta gjorde jag två saker. 1) Maxade hundra meter, det blev pers med 18.3 s, att jämföra med 18.6 s på den gamla. 25 watts skillnad i snitteffekt. 2) Körde 5 st 1000 m-intervaller med 1 min vila med varannan på den nya och varannan på den gamla. Jag startade stillastående och körde intervaller på 3.38 min på den gamla och 3.36 min på den nya. Det upplevde jag som samma ansträngningsnivå. Alltså en skillnad på 1 s per 500 m i den farten eller i effekt uttryckt 12 watt. OBS: Nu ska man komma ihåg att den nya är väggmonterad och det vet jag av erfarenhet ger lite bättre tider. Men jag tror nog ända att den nya ger aningens aningen bättre tider. Concept har varit extremt skickliga på att göra stakmaskinerna väldigt lika. Jag har testat den gamla modellen på ett 20-tal olika gym runtom i Sverige och hos kompisar och de är otroligt jämbördiga. Men nu när det blev en helt ny modell kan det nog skilja 5 watt. Att skillnaden blev större på 100 m än på längre intervaller beror förmodligen att fördelen med att ha en väggmonterad SkiErg är större på korta sträckor då krafterna är större.

Nya SkiErgen i bortre hörnet av träningsrummet

Summering
Behöver man en SkiErg? Nej, men nästan. Det är ett helt oslagbart träningredskap som ger bra och rolig konditionsträning, samtidigt som man får styrketräning. Och det är tidseffekt och känns mysigt istället för att gå ut och åka rullskidor i mörkret (även om det kan vara charmigt ibland).

Behöver man den den nya SkiErgen om man redan har den gamla? Nej, det tycker jag inte. Däremot tycker jag den nya är bättre. Dels för att motståndet är skönare, dels för att det går att göra diagonalrörelsen med armarna.

Kan man jämföra tiderna på den nya jämfört med den gamla? Ja, det tycker jag. Men kanske att man ska vara medveten om att sin 5000 m-tid kan vara ca 3-5 s snabbare på den nya. Dock lite klurigt för mig att avgöra eftersom det är svårt för mig att säga hur mycket som sitter i maskinen och hur mycket som sitter i att den är väggmonterad.

”Skaffade ett gammalt hyvelstål ifrån en verkstad. Slipade eggen med diamantbryne i uppskattningsvis 60 grader. Oklart om det är rätt.

Själva handtaget var en annan fråga. Vi fällde en av de gamla ekarna på tomten och sågade upp i lämpliga dimensioner. Då ek tenderar att bli fruktansvärt svart när det exponeras för järn användes givetvis mässingsskruv vid monteringen.

Vi använde lupp för att studera strukturen sicklarna ger.”

Ja, min vän Erik Thiberg är ganska nördig. I vinter gör han debut i Vasaloppet.

http://erikthiberg.blogspot.se/2014/11/bank-klar-och-nya-ideer.html?m=1

Johan Kanto och jag åt en härlig middag på tu man hand med husets vin (oväntat fylligt) på hotellet i Malung dagen innan Skinnarloppet i vintras.

Göteborgskomenten Johan Kanto, som i vuxen ålder blivit hejare på att åka skidor, har nu blivit ännu bättre. Jag började coacha Johan för ett par år sedan genom att skriva träningsprogram och ge uppföljning. Då var han inte ens bland de 1000 bästa i Vasaloppet. Vi samarbetade ett år med stadiga framsteg och de stadiga framsteg har fortsatt. I vintras blev han 218:e i man och i höstas slog den jäveln mig på ett syreupptagningstest på Aktivitus på SkiErg. Han hade 70 och jag 67. Johan och jag åkte också upp till Skinnarloppet ihop i vintras och stannade i Fagersta (tror jag det var) för att över en lunch se damerna magnifika stafettupplösning vid OS.

Johan är en jäkligt trevlig grabb. Men det är inte honom jag ska skriva om, utan om hans sambo Marlene, som expert på att ge markservice åt sin karl. Han gör också fina filmer från loppen ibland, så häng över tangentbordet och reloada Johans blogg efter helgerna på vintern. Marlene ringde upp mig och berättade om en tjänst med namn RaceONE hon har på gång. Jag tycker det verkar bra och häftigt, men istället för att själv sammanfatta det så är jag lat och saxar Johans lovordande text nedan. Glöm inte att signa upp er här så detta blir verklighet!

Det slås rekord som aldrig förr kring antal sanktionerade motionslopp och vi utövare fullkomligt överöses med olika tips om träningsdagböcker, jämförande av pulskurvor etc. Problemet är att vi faktiskt glömmer bort de som står och hejar längs med vägen eller ger dig service så att du ska orka i ytterligare några kilometer för att ta dig i mål. Dessa personer får på sin höjd se dig några sekunder under ett lopp och sedan ta del av din berättelse i efterhand.

Glöm inte att signa upp er. Då är det större chans att det här blir något riktigt bra!

Det finns dock snart en lösning på detta! RaceONE är en app som kommer göra det möjligt för publiken att följa dig LIVE interaktivt på en karta under loppet/träning via GPS-signal och dessutom få uppgifter som till exempel:

• Hur långt utövaren sprungit
• Tid till åskådarens position
• Medelhastighet
• Beräknad målgång

Jag ser en stor potential i detta nytänk kring att aktivera åskådarna mer i loppet och att kunna se på en karta hur du eller din kompis fajtas mot varandra under hela loppet. Det kommer bli ett sjukt spännande inslag i förhållande till att enbart se er några sekunder av ett lopp!

Första utkastet av appen har jag sett och kan bara konstatera att ni måste SIGNA UP er för att vara med när denna app släpps till allmänheten.

Jag fick en kommentar på bloggen att det ofta skrivs ”[Denna pryl] ska testas”, utan att recensionen kommer. I likhet med vad en annan läsare kommenterade så kommer många av testerna istället i Vasalöparen. Jag vill ju inte avslöja för mycket bland de prylarna som publiceras i tidningar, men lite mer omdömen kan jag ge här. Jag tar med mig det! Jag bjuder också på både pryluppslaget och minitesterna från Vasalöparens novembernummer. Där recenseras många av de prylar jag tidigare nämnt här på bloggen.

Minitest 1. Palm Protectors och Craft Brilliant.

Minitest 2. Swix vallajärn T70.

Minitest 3. Polar V800 blå.

Minitest 4. Ledx pannlampa Kaa 1500.

Pryluppslag (vissa prylar testade, andra bara info) sida 1

Pryluppslag (vissa prylar testade, andra bara info) sida 2

Jag ska testa ”funktionsdrycken” RÅ från företaget WellNOx under en tid. Den variant jag kommer att dricka är koncentrerad och består av 90 procent rödbetor och 10 procent lingon. De lilla lingondelen gör mycket även för smaken märkte jag i tisdags vid första sippen. Jag tycker rena rödbetsjuicer kan smaka lite ”sådär”, vare sig de kommer från Idas råsaftscentrifug eller från affären.

I grunden är jag fruktansvärt kritiskt till allt vad kosttillskott heter, men jag har läst ganska många studier på nitraterna i rödbetsjuicen och eventuellt kan det ge en bra effekt på uthållighetsidrottare om det används på rätt sätt. RÅ känns av det jag hittills satt mig in i som en bra produkt.

RÅ funktionsdryck. Denna variant som heter Prestation är extra koncentrerad.

RÅ funktionsdryck innehåll

5/6 av ett sexpack

Det finns några olika varianter

Martin Gotting tränar nästan alltid i tävlingsdräkt och pannband. Under pannbandet finns ett tjockt pannben.

Lassalyckan, skidstadion i Ulricehamn

Jag var i Ulricehamn igår för att testa spåren till Västgötaloppet och träna lite med min klubbkompis Martin Gotting, som sopade hem bucklan i Ulricehamnsloppet förra helgen. Han spurtslog Peo Svahn och Oskar Lund efter drygt fyra mil åkning på elljuspåret. Så här skrev jag på UIF:s hemsida om hans seger:

Mina ”Åreskidor” som gått så bra i så många lopp inklusive Vasan förra året får nu vila fram till Vasaloppet. På skidtestet igår ”vann” två par av årets modeller (11:orna med kallslip och 13 med mediumslip) så det blir förmodligen att jag gör tävlingspremiär på ett nytt par på söndag. De skidorna jag vann Engelbrektsloppet (och blev 3:a i Intersportloppet) på är höga och har grov slip och går normalt enbart bra i konstsnö i plusgrader och nu kom de sist i de förhållandena (dock en del natursnö inblandat), så de tog ytterligare ett steg närmare pensionen. De är ofta bra, men aningen sämre än de övriga i klungan. Skejtskidorna med fin struktur kom trea. Det låg ett (borde synkat vallahistoriken längre bak) lager LF 6 på alla.

Jag sade redan innan säsongen att om Gotting får ordning på sitt material och inte är övertränad har han potential att bli topp 50 i Vasaloppet, trots att han aldrig varit topp 100. Nu känns det plötsligt som en förvisso hög, men ändå realistisk målsättning. Han har störst träningvilja och tjockast pannben av oss [i UIF:s långloppslag], så med lite finjustering av tekniken kommer han att nå långt, säger lagkapten Erik Wickström om den skidåkande cyklisten från Grönhög.

Förutom ett varv på konstsnöspåret åkte vi även milen och lite på golfbanan. Det var inga problem att åka på natursnön på tävlingsskidor, men att dra spår med pistmaskin och ta emot tusen åkare kan nog bli svårt. Västgötaloppet är mycket noga om att ha bra spår så arrangören har bestämt sig för att köra på konstsnön, vilket innebär 7 varv på en 6 km:are. Trist såklart, men förmodligen rätt beslut.

Elljusspåret är småknixigt med många korta backar. Några ganska branta, men inga långa. Förra året valde jag att staka Vasaloppet, men åka Västgötaloppet med fäste, om det nu säger något. Vissa i eliten kommer nog köra Västgötaloppet med fäste. I år stakar jag alla lopp.

Jag har startnummer 8 på söndag och tittar man i startlistan så bör jag hamna runt 5-10 plats om jag gör ett normalbra lopp. Är jag topp 5 är jag oerhört nöjd, är jag utanför topp 10 är jag nog missnöjd. Det kan dock hända att några storfräsare efteranmäler sig och då får man justera målsättningen lite.

Så här ser de nya modellerna ut av Fischer Speedmax och Madshus Redline, som denna och förra vintern varit de hetaste high end-modellerna.

Madshus Redline och Fischer Speedmax

Efter förfrågningar kommer här pryluppslaget samt de fyra sidorna med minitester från senaste numret av Vasalöparen. På minitesterna var vi testat alla prylar, medan pryluppslaget främst är produktnyheter.

Vasalöparen Pryluppslag sida 1

Vasalöparen Pryluppslag sida 2

Vasalöparen Minitester sida 1

Efter tidningen gick i tryck testade jag även Atomics nya skintecmodell och i likhet med Madshus Intelligrip är det en ganska stor förbättring från det redan bra originalet.

Vasalöparen Minitester sida 2

Vasalöparen Minitester sida 3

Vasalöparen Minitester sida 4

Schweiziskan Seraina Boner, som jag numer kommunicerar med på svenska, imponerade stort och ställde av alla uppför Ottfjället. Men varför gör hon en målfällning mitt i en uppförsbacke där det inte är ett spurtpris? Foto: Magnus Östh.

Resultat Årefjällsloppet 2015 finns här. Bilder Årefjällsloppet 2015 finns här.

Årefjällsloppet the story 2013
Årefjällsloppet the story 2014

34 minuter över 90 procent och 1:22:52 på 80-90 procent av maxpuls. Alltså inte speciellt hög puls, men inte heller låg.

Data från min Polar V800 (startade ca 1 min innan):
Tid: 2:17:42
Längd: 46,8 km
Snitthastighet: 20,4 km/h
Snittpuls: 159, 85 procent (hade 86 procent i snitt första timmen)
Maxpuls: 174, 94 procent (under första timmen)
Totalstigning: 935 m
Totaldrop: 960 m (borde vara samma)

Skidorna:
Madshus Redline skejtskidor, årets modell.
Slip: Orsas LJ02 (annars brukar jag slipa hos Joakim Augustsson)
Valla: Swix vit marathon paraffin + Swix FC8X pulver + HVC vätska
Rill: Swix T0405 (0,3) och T0401 (0,75) (”kugghjul, längre streck, blev mer vinkel” enligt Forneman)
Vallare: Andreas Forneman, stort tack till honom!
Bedömning: De skidorna har gått bra på glidtester i kalla, hårda, fasta spår i natursnö. Nu blev det varmare än jag trott med många solbackar. Gick ändå mycket bättre än väntat, själva vallan var nog mitt i prick. Jättenöjd med skidorna. Som andra i skuggan, lite sämre än andra i solen. Det gick dock bra att glida med i suget.

Efter all den data som preludium kan jag konstatera att min skidsäsong är slut för i år och att sista loppet gick ungefär som väntat. Jag hade skrivit på bloggen inför loppet att gnistan saknats lite efter Vasaloppet och jag kände formmässigt att jag inte var helt på topp, men det var fortfarande ett bra lopp och jag är nöjd med kunna åka jämnt med och slå många bra skidåkare.

Efter loppet träffade jag min grundskolekompis Per Odqvist i Åre. Vi har spelat tennis, åkt skejtboard, åkt snowboard och spelat i band ihop. Han var väl bättre på mig på ungefär allt, möjligtvis var vi jämbördiga i replokalen. Dessutom trånade alla tjejerna efter honom. Det var väldigt roligt att se Per (som för övrigt gjorde en 720 i Duved på gymnasiet) och hans familj som hastigast!

Snabb start
Det var nio spår i starten och jag stod i sjätte raden. Gissningsvis 20 sekunder före startskottet fick jag en åkare i ryggen. Tydligen tjuvstartades det längre bak i leden. Men det påverkade mig inte mer än att jag fick starta precis efter Gustav Eriksson istället för någon meter bakom.

Direkt i första kurvan blev det lite ståhej då snön yrde och en banmarkeringsskylt flög rakt in i spåret. Jag misstänker att det var för att helikoptern flög för lågt. Jørgen Aukland bröt en stav och någon annan föll. Jag lyckades dock passera det smärtfritt och fick en bra start tycker jag. Direkt kände jag att det gick riktigt fort. Jag har sett loppet på datorn efteråt och jag ser ju att de kör som bara den i början och hela fältet är pulvriserat redan efter 5 km. Det var också vad jag misstänkte, men jag kände mig ändå ovanligt trögstartad. Många åkte om, men eftersom loppet var tufft och soligt så tänkte jag att trots att loppet ”bara” är 47 km så kan det vara värt att hålla igen lite (på flacka 42 km-lopp kör jag oftast allt vad jag har tills jag inte orkar hänga med längre).

Anders Mølmen Høst är en samlad, lugn och trevlig grabb. Han blev som bäst 16:e man på norska juniormästerskapen. I år blev han topp 10 i Vasan.

Därför lät jag många passera, men efter kanske 3-4 km tittade jag bak och såg ingen. Då insåg jag att det var dags att gasa ett tag för att få ryggar och sedan hoppas på att ryggarna saktade ner. Det var ungefär vad som hände och en lång sträcka i början åkte bl a med Andreas Holmberg, Oscar Persson och en italienare. Jag tyckte jag fick ligga på ganska bra hela tiden men hjälpte även till med dragjobbet. Enda gången under loppet som det var lite lugnare var sista kilometrarna innan den långa stigningen, som började efter ca 22 km.

Som väntat bra backe
Stigningen motsvarar kanske drygt första backen i Vasaloppet i höjdmeter och längd (lite fler höjdmeter, men inte lika mycket snittprocentslutning). Som vanligt åkte jag bra uppför och plockade placeringar. Att redogöra exakt för vilka jag åkte med under loppet går inte, för det växlade otroligt mycket, men oftast låg jag i klungor på 3-5 personer.

Väl uppe på fjället åkte vi cirka en mil där inte vi åkte ner i Vålådalen igen. På den kuperade slingan körde jag främst med Erik Melin Söderström, Klas Nilsson, Oscar Persson och Jimmie Johnsson. Det var tufft och där uppe tror jag knappt att jag drog någonting. Det var hårt att staka. För övrigt åkte ovanligt många med fäste. Gissningsvis hälften av topp 50.

Magnus Östh, fotograf för Swix Ski Classics. Jag, tidigare journalist och moderator för presskonferenserna för Swix Ski Classics och Guy McCrea, kommentator för sändningarna på Swix Ski Classics hemsida.

Brutalt ifrånåkt
När vi kom ner till Vålådalen och skulle ut på den sista milslingan var det tack och hej för mig och jag fick släppa dem andra. Jag blev helt enkelt ifrånåkt. Brutalt, men rättvist. Det är väldigt ovanligt att jag blir avställd uppför i slutet av lopp, men de andra var bättre. Där kände jag att jag inte är tillräckligt genomtränad. På bara några kilometer förlorade jag cirka minuten på några bakomvarande.

Med cirka 7 km kvar såg jag Jörgen Brink bakom mig. Jag hade åkt ikapp och förbi Jörgen tidigare i loppet, men nu var han tillbaks. Direkt slutade jag i princip att åka för att vara så fräsch som möjligt när han kom ifatt så jag skulle orka ta ryggen. Vad jag också såg bakom mig var Jesper Modin och Petter Engdahl. Jag hade tidigare kört ikapp och förbi Jesper i den långa uppförsbacken, men nu blev det alltså precis som i förra Årefjällsloppet att VM-5:an i sprint från 2011 och jag körde sick-sack med varandra i resultatlistan med hans fördel på slutet.

Jag satt med CCC1000 på banketten

Jesper och Petter hade högre fart än Jörgen och de tre kom ikapp mig ungefär samtidigt. Det föll sig så att jag orkade ta Jesper och Petters ryggar eftersom jag hade ”vilat” en knapp minut, medan Jörgen släppte och kom sedan inte ikapp. Jag orkade hänga på Jesper och Petter fram till 2 km kvar, då de ställde av mig när de diagonalade uppför. Petter lyckades jag dock komma ikapp och slog honom i en skolboksspurt. Vi hann även nästan ikapp Jimmie Johnsson.

Stort tack pappa, farbror Arne och familjen Ekman för langning och stavservice. Tack också alla andra som ”spontanlangade”, det är mycket uppskattad. Daniel Tynell var en av de som gav mig dricka, kul att se honom igen.

24 timmars nästa år
Sammanfattningsvis är jag nöjd med tävlingen. 46:a är varken bra eller dåligt. Hade jag haft den formen jag hade i Vasan hade det blivit bättre. Det var ett tufft lopp och jag blev faktiskt tvungen att saxa 5-10 gånger. Så mycket har jag aldrig saxat i ett lopp jag stakat tidigare. Jag vill inte saxa, jag tycker att man ska staka när man kör utan fästvalla. Jag tillhör den som saxar minst bland de jag åker med (Jimmie Johnsson var f ö den som saxade allra minst bland de jag åkte med, pluspoäng åt honom). Kanske hade jag tjänat mer på att saxa, men jag vill inte. Och när jag väl saxar tappar jag alltid mycket på de andra. Jag brukar nämligen ofta ställa mig helt still och gå fram på skidorna. Hoppar man finns risk att man glider (särskilt i plusgrader) och det vill jag inte. Men ändå tycker jag det är svårt att göra det på ett bra sätt som känns rätt.

Tyvärr var Årefjällsloppet återigen ett problemlopp på saxningsfronten. Två blev diskade och tio fick varningar. Vadå varning? Om en simmare plötsligt crawlar tio meter i en bröstsimstävling, får hen bara en varning då? Lyckligtvis såg jag ingen av de som åkte kring mig som tänjde på gränserna.

Arne Post verkar vara en trevlig karl

Nästa år ska jag vara så stark att jag även orkar Årefjällsloppet utan att saxa. Fast mitt Årefjällslopp nästa år kommer förresten att vara väldigt flackt. 24 timmar på Åresjön!

Trevlig bankett
Efter loppet var det bankett på Holiday Club i Åre och därefter Bygget. Jag går på krogen ungefär en gång om året, och även om det var väldigt roligt att träffa alla skidkompisar under andra former så har jag lite svårt för den arenan. Jag sitter hellre ett gäng vänner hemma och dricker vin i moderata mängder och samtalar en sen kväll. Ljudet på uteställen är lite för högt för min smak. Men som sagt, en trevlig bankett och utekväll.

Vi skidåkare fick komma in i ett ”VIP-rum”, som för dagen även hade moderatledaren Anna Kindberg Batra som gäst. Den tidigare skidåkaren Gustav Berglund, som jag haft sporadisk kontakt med i olika ärenden de senaste åren, blev mutad av personalen med en flaska skumpa för att lämna sitt bord så istället politikern kunde sitta där. Det var han nöjd med! Anna satt dock inte länge förrän hon reste sig upp och ville prata med Anders Södergren. Vem vill inte snacka med en femmilskung!

Storm jacket och pants från Colour Wear

Solen lyser alltid i Borås (i stort sett) och senaste tiden har det precis som i övriga landet varit extra soligt. Ida är dock sugen på regn igen för att kunna använda sitt nya regnställ från Colour Wear som hon är mycket nöjd med. Överhuvudtaget gillar vi de sportiga men även urbana kläderna från det märket, kanske delvis för att grundaren kommer från Danmark och åker Vasaloppet. Mer exotiskt blir det nästan inte. Enda nackdelen är stavningen på colour. Jag gillar inte de brittiska ”u:en” i colour, labour, honour, behaviour etc utan föredrar de amerikanska stavningarna color, labor, honor och behavior.

Träningsmässigt har jag en lugn period, men tränade ändå 5 timmar förra veckan. Det var dock lugna timmar, endast 3.08 min hårt. Dessa minuter var i samband med en intervall (inte tokmaxning) uppför Halensbacken under en löptur med Anton Krupicka-kopian Olle Häggdahl, som springer i splitshorts och bar över så länge det är plusgrader. Olle höll på att testa en vätskeryggsäck för Vasalöparen (han skrev oväntat bra också, recension kommer i nästa nummer) och så fort jag tryckte på gaspedalen i roten av backen flög han. Känns betryggande att fortfarande hålla honom på avstånd. Olle är dock ingen pojk längre, utan pappa till nyfödda Ellen.

I övrigt testade jag lite racer, styrka (första gången sedan i februari tror jag), grusvägscykling och 20 min rullskidor (premiär) förra veckan. Jag brukar vara väldigt försiktig i skarvarna mellan säsongerna för att undvik skador så det blir många lugna 45 min-pass i början.

Erik Thiberg har för övrig gjort ett eget vallaställ. Ingen som känner honom är förvånad.

Min kompis Erik Thiberg har skrivit en text om varför man som motionär (inte elit) bör stålsickla, rilla och borsta sina skidor istället för att stenslipa och glidvalla. Jag väljer att inte kommentera den med risk för att bli fast i en debatt hela dagen (måste jobba med Vasalöparen), men det kan i alla fall vara läsvärt oavsett åsikt. Läs här: http://erikthiberg.blogspot.se/2015/05/om-glidvalla.html

Förra veckan kom ett paket med skor, shorts och tischa från Zoot, som främst gör grejer för triathlon. Zoot grundades på Hawaii och håller nu till i Californien, så det är föga förvånande att många av Zoots grejer är surfinspirerade.

Skorna känns intressanta. Jag är inte tagit första löprundan än, men de är precis den typ jag gillar för den sorts löpning jag främst ägnar mig åt (med barnvagn, alltså inte stig utan grusväg och asfalt). Zoot Solana är sköna, relativt väldämpade, men hyfsat lätta (240 g) och inte onödigt vridstyva som en del betongblock till skor med för mycket ”proneringsskydd” kan vara. Dock hade jag gärna halverat droppet, som är på 8 mm.

Zoot Solana

Zoot Solana. Gräsmattan vid den Wickströmska residenset är för övrigt nyklippt!

En av anledningarna till att jag även bloggar på Vasaloppet.se är för att flytta in lite pryltester från Vasalöparen till nätet, för att på så sätt göra plats för större reportage i tidningen. En bok kanske inte känns som en pryl, men det faller ändå under den kategorin. Här finns recensionen på ”Northug – en biografi”.

Nya skidor kom i veckan. Nu börjar man längta till vintern!

Madshus Redline 2015/2016

Idag ska jag ha två föreläsningar på två olika företag i Stockholm. Den ena är på engelska, vilket gör mig nervös. Jag får väl snacka upp mig mot en vägg en halvtimme innan för att tona ner den svenska accenten lite grann.

Bilderna nedan hör ganska lite med texten att göra.

När jag var på Madshusfabriken i helgen visade de upp kronprins Haakons custom-mejdade skidor

När ska vem som helst kunna få sitt ansikte på sina skidor?

Ledx Kaa 1500 och Salomon Insulated Hydrobelt Set. Jag ser inte pigg ut på bilden. Det får bli en tidig kväll ikväll.

Jag kom ut på ett 45 min långt rullskidpass igår kväll med lite blandade intervaller. Även om jag bor så att jag kan åka på upplysta cykelbanor kör jag helst med pannlampa när det är mörkt. Det känns säkrare.

Att ha pannlampsbatteriet på ryggen tycker jag är krångligt. Jag vill ha både batteripack och lampa på hjälmen. Och jag vill inte ha någon sele. Och jag vill att det ska lysa rejält Sedan förra året använder jag Ledx Kaa 1500, som uppfyller dessa krav. Det finns det fler lampor som gör, men det känns extra kul att använda den modellen eftersom den är framtagen av en boråsare, som dessutom är med i min tidigare klubb Hestra IF.

Igår testade jag också Salomons Insulated Hydro Belt Set. Jens Eriksson vann Alliansloppet med det i år och Aukland hade ett liknande system i Vasan i vintras. Det kan nog bli vanligt i klungan i vinter, så det känns relevant att testa och skriva om innan långloppssäongen. Än så länge jobbar jag en del med inställningarna och prövar alla möjliga olika varianter.

Ledx Kaa 1500. Trevligt med 1500 lumen på hjälmen. Fästs med kardborreliknande funktion. Jag är mycket nöjd med detta system och jag störs inte av vikten på hjälmen.

Sliten parkett. Ida säger att det är dags att göra om hallen, men hon vet också att det är renoveringsförbud under säsong.

Det är några veckor kvar med skidåkning. Och sedan lite träningspaus. Men i vår ska det cyklas. Den trevlige dansken Thor Kruse, som jag bland annat tränar med ett par gånger per år, är en av personerna bakom både Colour Wear och VOID och jag gillar deras kläder.

VOID gör cykelkläder och detta kommer jag till stor del cykla med i år.

VOID cykeltröjor 2016. Den vinröda med streck är min favorit hittills.

Glömde ju två grejer från det förra inlägget, som ändå var tillräckligt spretigt.

Salming Elements

Jag har sprungit första passet i Salming Elements, ett par relativt lätta terrängskor. En kortfattat beskrivning ser ut så här: ”Elements är Salmings första off trail-sko, en avancerad trailsko som passar på en mängd olika underlag, både i vått och torrt. Den väldränerade ovandelen ger låg våtvikt och tillsammans med det – enligt dem själva – utmärkta greppet i yttersulan passar Elements för såväl swimrun, obstacle course racing (OCR), off-trail eller orientering. Tåboxen är rymlig.” 

Salming Elements, dammodell

När jag sprang en blöt Orsa Kajt’n 2009 hade jag inga dubbar på skorna. En kille jag sprang susade förbi i leran i alla nedförsbackar och jag kutade förbi honom på ställen där det inte krävdes så bra grepp. Efter målgång frågade jag vad han hade för skor, varpå jag några dagar sedan ringde upp Inov8. Sedan dess jag Inov8 X-Talon 212 var mina absoluta favoritterrängskor. Överlag en populär modell. Jag minns bl a i omklädningsrummet efter Stockholm Trail 2013 (där jag sprang bra och blev 5:a), där hade var och varannan löpare den modellen. Jag är inne på mitt andra par. Det finns en uppdaterad modell, dock lite annorlunda.

Ida och jag redo för Rekylkalas

Salming Elements har många likheter med X-Talon, dock med sina 288 gram lite tyngre än 212 gram. Sulan har dubbar som sitter glest, vilket ger bra grepp och minimal ansamling av jord/lera. Skon har relativt lite dämpning och är ganska ”icke-vridstyv”, någon jag uppskattar. Jag sprang inte i vatten så hur väl ovansidan är dränerad kan jag inte avgöra än.

Tåboxen är betydligt mer rymlig på Elements än X-Talon, något som säkert uppskattas av många. För mig med smala fötter så gillar jag passformen i X-Talon bättre, men har du breda fötter så blir nog Salming Elements en kanonbra sko. Säger jag åtminstone efter första turen. Det får bli många mil till så jag kommer på nya saker och ser hur slitaget blir. Vissa terrängskor tycker jag har för icke slitstark ovandel. Det är inte ovanligt att det blir hål när det inte borde bli det.

Droppet (höjdskillnad mellan häl och tå) på Salming Elements är 4 mm, vilket jag tycker är lagom. 12 och 8 mm är på tok för mycket, men jag gillar inte heller zero drop för jag tycker inte det ger samma driv framåt. Salming Speed, som jag sprungit både Göteborgsvarvet och Lidingöloppet med, har också 4-5 mm drop.

Lycka är att få träffa en som var med i Que Club, som ordnade högstadiediscon i Sandared, Olsfors och Dalsjöfors andra halvan av 90-talet.

Rekyl 20 år
Reklambyrån Rekyl, där jag har mitt kontor, har fyllt 20 år. Det firades med pompa och ståt i klänningar och kostymer på Åhaga i torsdags för en vecka sedan. Ca 200 gäster och magikern/komikern Stefan Odelberg som konferencier. Stefan var f ö med i TV-programmet En Klassiker för ett par år sedan och man fick se hur han inte klarade repet i Oxberg. Självklart upplyste jag honom om det och han lovade att han skulle göra ett nytt försök.

Det blev en rolig, bra och häftig fest. Det var också kul att gå på vuxenkalas som omväxling, det hör inte till vanligheterna. En timme efter midnatt kom vi hem. Vår kompis Linnéa, som är hos oss ganska ofta och känner både Astrid och Maj bra, skötte med bravur tandborstning och nattning av barnen.